__________________________________________________________________
En utvidgad version av Bevingade ord finns här:
⇒ Latinska bevingade ord, ordspråk och uttryck
__________________________________________________________________
A – B – C – D – E – F – G – H – I – L – M – N – O – P – Q – R – S – T – U – V
A
Ab ovo usque ad mala.
»Från ägget ända till äpplena.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satirae, I:3,6.
En romersk måltid inleddes traditionellt med ägg och avslutades med äpple, dvs. Hela måltiden igenom / Från början till slut.
Accepi enim non minus interdum oratorium esse tacere quam dicere […].
»Jag har nämligen lärt mig att det ibland kan vara lika vältaligt att tiga som att tala […].»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:6, 7.
Acta est fabula [plaudīte]!
»Pjäsen är slut [applådera]!»
Lösryckt omformulering med omkastad ordföljd av:
Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
Åskådare, pjäsen är slut – applådera!
Citatet är med dess omkastade ordföljd en variant av
det ur originalformuleringen komprimerade citatet →
⇒ Fabula est acta. / ”Pjäsen är slut.”
till Plautus ursprungliga formulering →
⇒ Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
Addito grano salis.
⇒ Cum grano salis.
Adversus miseros […] inhumanus est iocus.
»Att göra sig lustig över människor som drabbats
av olyckor och elände är omänskligt.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 6:3, 33.
Aegroto, dum anima est, spes esse dicitur.
»Den sjuke sägs äga hopp så länge han andas.»
”Så länge det finns liv, finns det hopp.”
Cicero (ca. 106 – 43): Epistulae ad Atticum, 9:10, 3.
Aequam servare mentem!
»Behåll sinnet lugnt!» / »Tappa inte fattningen!»
Lösryckt ur:
Aequam memento rebus in arduis / servare mentem …
Kom ihåg att behålla sinnet lugnt i svårigheter!
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina, 2:3,1.
Alea iacta est.
Denna ordföljd av det klassiska Caesar-citatet Iacta alea est / ”Tärningen är kastad.” (alea = tärning) är en omkastning av de ord med vilka Suetonius översatte den grekiska fras som Caesar anses ha använt när han på plats fällde dessa ord. Denna variant förekommer i såväl äldre som nyare citatlitteratur samt på internet, t.ex. på Wikipedia- och Wiktionary-sajter; och ibland med de latinska motsvarigheterna sit (pres. konj.), esto (pres. imperat.) till grekiskans perfekt imperativum: ἀνερρίφθω.
⇒ Iacta alea est.
Aliena nobis, nostra plus aliis placent.
»Det andra har tilltalar oss, medan det vi har tilltalar andra mer.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, A:28.
Aliud esse eloquentiam aliud loquentiam.
»Vältalighet är en sak – talförhet en helt annan!»
Plinius anför med gillande detta yttrande av Iulius Candidus,
romersk senator och konsul (fl. 69-96 e.Kr. och död före 109).
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:20, 5.
Aliis si licet, tibi non licet.
»Även om det är tillåtet för andra är det inte tillåtet för dig.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Heautontimorumenos, IV:V, 797.
Anguis in herba.
»En orm gömmer sig i gräset.»
… fugite hinc, latet anguis in herba!
… stick härifrån, en orm gömmer sig i gräset!
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Bucolica (Eclogae), 3, 93.
Antiquus amor cancer est.
»Gammal kärlek är som en krabba/en kräfta.»
[dvs. dess klor släpper intet taget.]
(”Gammal kärlek rostar aldrig.”)
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 42
Arbiter elegantiae.
»Domare i smakfrågor. / Smakråd.»
(Ett uppdrag Petronius (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.) fick hos kejsar Nero (kejsare 54 – 68 e.Kr.) och därför fick namntilläget ”Arbiter”.)
→ Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, XVI:18:
”… som smakråd [elegantiae arbiter] togs han [Petronius] upp i kretsen av Neros få nära vänner, emedan han [Nero] inte ansåg någonting [tillräckligt] angenämt eller elegant vad gällde extravagans om inte Petronius [först] hade rått honom därtill.”
”… inter paucos familiarium Neroni adsumptus est, elegantiae arbiter,
dum nihil amoenum et molle adfluentia putat, nisi quod ei Petronius adprobavisset.”
Arrectis auribus.
»Med öronen på skaft.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, II, 303
Asinus ad lyram.
»En åsna vid lyran.»
(Om en obegåvad/oskicklig/klumpig person.)
Varro (116 – 27 f.Kr.)
→ Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, III:XVI,13:
”Idag läster jag i en satir av Marcus Varro med titeln Testamentet följande ord:
‘om jag får en eller fler söner som föds tio månader gamla skall de lämnas utan arv om de visar sig bli åsnor vid lyran (ὄνοι λύρας) (dvs. obegåvade/oskickliga)’.”
”Hodie quoque in satura forte M. Varronis legimus, quae inscribitur Testamentum, verba haec:
“Si quis mihi filius unus pluresve in decem mensibus gignantur,
ii si erunt ὄνοι λύρας, exheredes sunto.”
Asinus in tegulis.
»En åsna på taket.»
(Som en åsna uppe på taket: som ”att vara ute på hal is”.)
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 63
Audentis fortuna iuvat.
»Lyckan hjälper de djärva.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, X:284.
Jfr. ⇒ Fortis fortuna adiuvat.
Auribus teneo lupum.
»Jag håller fast vargen i öronen.»
… immo, id quod aiunt, auribus teneo lupum.
… ja, jag håller fast vargen i öronen, som man säger, [och vågar inte släppa taget]!
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, III:2, 21.
Aut Caesar aut nihil.
»Antingen Caesar eller ingenting.» (”Allt eller inget.”)
Cesare Borgias valspråk (d. 1507).
Devisen lär ha stått inristad på Cesare Borgias svärd, vilket dock inte har kunnat bestyrkas, eftersom svärdet inte finns bevarat. Det sägs även att hans skall ha satt upp den som en inskrift på en marmorbyst av Iulius Caesar; men inte heller denna staty finns kvar. I omvänd ordning återfinns dock orden i två epigram från denna tid, men efter Borgias död 1507:
1. Fausto Maddalena Romano skrev:
~ Borgia Caesar erat, factis et nomine Caesar. /
aut nihil, aut Caesar, dixit: utrumque fuit. ~
”Borgia var Caesar både i gärningar och till namnet.
Hans sade ‘antingen ingenting eller Caesar’, och han blev bådadera.”
2. Jacopo Sannazaro (1458 – 1530) skrev (men långt efer Borgias död):
~ Aut nihil aut Caesar vult dici Borgia: quidni? /
Quum simul et Caesar possit, et esse nihil. ~
”Borgia sägs vilja vara ‘antingen ingenting eller Caesar’: varför inte,
då han på en och samma gång kan vara både Caesar och ingenting?!”
Likheten med kejsar Caligulas yttrande (kejsare 37 – 41 e.Kr.) hos Suetonius gäller Caligulas lyx och överdådighet i samband med mat och dryck, så likheten är därför endast strukturell:
~ … aut frugi hominem esse oportere aut Caesarem. ~
”… en människa bör vara antingen sparsam eller kejsare.”
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, IV:XXXVII,1.
Aut nihil aut Caesar.
⇒ Aut Caesar aut nihil.
Ave Caesar!
»Var hälsad, kejsare!»
Variant av: ”Ave imperator,…” som ej återfinns i Suetonius originaltext.
⇒ Ave imperator, moritūri te salūtant!
Ave imperator, moritūri te salūtant!
»Var hälsad, kejsare – de som är på väg att dö hälsar dig!»
Kejsar Claudius (kejsare 41– 54 e.Kr.)
När gladiatorerna tågade in på amfiteaterns arena för att utkämpa dödliga strider hälsade de kejsaren, som befann sig på läktaren, med denna fras.
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, V:XXI,6.
Suetonius använder den äldre, aspirerade formen av ave, dvs. have; i citatsammanhang har emellertid ave (Ave…) blivit befäst.
Ave Caesar! / Var hälsad, kejsare är en fomel som ej kommer från Suetonius.
B
Beatus ille qui procul negotiis.
»Lycklig är den som befinner sig fjärran från (offentliga) uppdrag.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epodon, 2:1.
Bella, horrida bella!
»Krig, dessa hemska krig!»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI, 86.
Bene qui latuit bene vixit.
»Den som har levt i det fördolda har levt väl.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Tristia, III:IV, 25.
Beneficium accipere libertatem est vendere.
»Att ta emot en välgörenhetsgärning är att sälja sin frihet.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, B:5
Boni pastoris est tondēre pecus, non deglubĕre.
»Det är en god herdes uppgift att klippa sina får men inte att flå dem.»
Kejsar Tiberius (kejsare 14 – 37 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, III:XXXII,2.
Kejsar Tiberius svar till provinsguvernörer som föreslog skattehöjningar.
Brevis esse laboro, obscurus fio.
»Jag bemödar mig med att vara kort och koncis men blir istället dunkel.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Ars Poetica, 25-26
C
Caeca invidia est.
»Avundsjukan är blind.»
Manlius, romersk senator, d. 384 f.Kr.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, 38:49,5.
Caelum, non animum, mutant qui trans mare currunt.
»De som ger sig iväg över havet byter endast klimat – inte psyke!»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Epistulae, I:XI, 27
Caesar non supra grammaticos.
»Kejsaren står inte över språklärda.»
När de språklärda på kyrkomötet i Konstans år 1414 påpekade att kung Sigismund (tysk-romersk kejsare, d. 1437) hade gjort sig skyldig till ett genusfel i en latinsk formulering svarade denne med att han var romersk kung och därför stod över grammatiken (”Ego sum rex Romanus et supra grammaticam”), varpå de språklärda kontrade med ovanstående citat (‘Kejsaren/Kungen står inte över de språklärda’).
→ ”Der Kaiserchronik des Cuspinianus” (under ‘Sigismund’, enl. Menzels ”Geschichte der Deutschen”, 3. Aufl., Kap. 325; uppgiften kommer från Büchmanns Geflügelte Worte, Berlin 1880, s. 326.
Citatet är en anspelning på det svar kejsar Tiberius hade lämnat när han vid ett tillfälle hade fått kritik för ett felaktigt ordval men som han hade menat skulle bli bra latin med tiden. Svaret blev då: ”Du kejsare, du kan förläna människor medborgarrätt men inte ord”.
⇒ Tu enim, Caesar, civitatem dare potes hominibus, verbo non potes.
Canis caninam non est.
»En hund äter inte hundkött.»
… canis [carnem] canīnam non ēst.
”Hundar äter inte hundkött.”
Varro (116 – 27 f.Kr.): De Lingua Latina, 7:32.
Canis timidus vehementius latrat quam mordet.
»En rädd hund skäller värre än den bits.»
Curtius Rufus (fl. 50 e.Kr.): Historiae Alexandri Magni Macedonis, VII:4, 16.
Cave canem!
»Se upp för hunden!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 29:
”När man gick in [i huset] på vänster sida, inte långt från portvaktens kur,
fanns det en väldigt stor, fastkedjad hund, som var målad på väggen,
och ovanför honom stod det skrivet med stora bokstäver:
SE UPP FÖR HUNDEN!”
”Ad sinistram enim intrantibus non longe ab ostiarii cella canis ingens,
catena vinctus, in pariete erat pictus superque quadrata littera scriptum Cave canem.”
Cito fit, quod di volunt.
»Det gudarna vill skall ske, sker snabbt.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 76.
Cogitationis poenam nemo patitur.
»Ingen skall lida straff för sina tankar.»
(egentligen: ”… för sitt tänkande.”)
Ulpianus (ca. 170 – 223) ap.: Digesta seu Pandectae, 48:19,18. ⇒ The Latin Library
Concordia parvae res crescunt, discordia maxumae dilabūntur.
»Genom enighet växer små riken till sig [och blir stora] – genom oenighet upplöses de största riken.»
Micipsa (numidisk kung, d. 118 f.Kr.) i ett tal till sin adoptivson Jugurtha, sedermera kung av Numidien (d. 104 f.Kr.).
→ Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, X.
Consuetudinis magna vis est.
»Vanans makt är stor.»
Cicero (ca. 106 – 43): Tusculanae disputationes, 2:40.
Corruptissima re publica plurimae leges.
»Ju mer korrupt en stat är, desto fler lagar.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, III:XXVII.
Crescit amor nummi, quantum ipsa pecunia crevit.
»Kärleken till pengarna växer i takt med deras tillväxt.»
Juvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIV, 139.
Cum grano salis.
»Med en nypa salt.»
Frasen, som numera syftar på att man inte skall ta något efter orden eller alltför allvarligt, hade ursprungligen en helt konkret innebörd och kommer från ett recept mot ormgift som Pompeius Magnus (d. 48 f.Kr.) lär ha påträffat bland kung Mithradates (d. 63 f.Kr.) privata handlingar efter att ha besegrat honom. Skrivet med kungens egen handstil löd det så: ”[Tag] två torra nötter och lika många fikon samt tjugo söndersmulade blad från beska örter och därtill ett korn av salt; inget gift kommer den dagen att skada den som tar detta på fastande mage.”
Även kortformen Grano salis förekommer.
”In sanctuariis Mithridatis maximi regis devicti Cn. Pompeius invenit in peculari commentario ipsius manu conpositionem antidoti e duabus nucibus siccis, item ficis totidem et rutae foliis xx simul tritis, addito salis grano; ei quo hoc ieiunus sumat nullum venenum nociturum illo die.”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 23:77, 149.
D
Da mihi castitatem et continentiam, sed noli modo.
»Ge mig kyskhet och avhållsamhet – men inte just nu!»
Augustinus (354 – 430 e.Kr.): Confessiones, 8:7,17.
Damnant quod non intelligunt.
»De fördömer det de inte förstår.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:1, 26.
Citatet är lösryckt ur originalformuleringen:
”Modesto et circumspecto iudicio de tantis viris pronuntiandum est,
ne quod plerisque accidit, damnent* quae non intelligunt.” /
”Med sans och försiktighet bör man uttala sig om stora män,
så att man inte råkar ut för det som de flesta gör:
de fördömer det de inte förstår.”
* ”damnent” är en konjunktivform som beror på den latinska syntaxen.
Deus est mortali iuvare mortalem.
»’Gud’: det är att vara en dödlig som hjälper en dödlig.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 2:5, 18.
Diem perdidi.
»Jag har förlorat denna dag!»
Kejsar Titus (kejsare 39 – 81 e.Kr.)
Lösryckt ur:
Amici, diem perdidi.
Mina vänner, jag har förlorat denna dag!
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – II:VIII,1.
För att framhålla kejsar Titus godhet återger Suetonius detta yttrande som Titus fällde när han under en middag kom på sig själv med att inte ha gjort en enda välgärning under hela den dagen: ”Amici, diem perdidi.” / ”Mina vänner, jag har förlorat denna dag!”.
Difficile est tenere, quae acceperis, nisi exerceas.
»Det är svårt att vidmakthålla det man lärt sig
om man inte också tillämpar det i praktiken.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:14, 3.
Ducunt volentem fata, nolentem trahunt.
»Den villige leds av ödet, den ovillige dras.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 107,11.
Dum fata sinunt, vivite laeti.
»Lev glada medan ödet tillåter det.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Hercules furens, 178.
Dum inter homines sumus, colamus humanitatem.
»Må vi odla medmänsklighet så länge vi lever bland människor.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De Ira, 3:43,5.
Dum Roma deliberat, Saguntum perit.
»Medan Rom överlägger går Saguntum under.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, 21:7,1.
Sentensen är ett koncentrat av Livius något utförligare mening:
”Dum ea Romani parant consultantque, iam Saguntum summa vi oppugnabatur.” /
”Medan romarna förberedde sig och höll rådslag om detta [att försvara Saguntum] , då var Saguntum redan hårt belägrat.”
Den kartagiske härföraren Hannibals belägring av Saguntum år 219 f.Kr., med efterföljande massakrering av invånarna, utgjorde inledningen till Andra puniska kriget mellan romarna och kartagerna; Saguntum, nuv. Sagunto, låg på spanska ostkusten vid floden Ebro.
E
Ea invasit homines habendi cupido,
ut possideri magis quam possidere videantur.
»Ägandebegäret har till den grad bemäktigat sig människorna
att de tycks ägas [av sina ägodelar] snarare än äga [dem].»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:30, 40.
Ecce iterum Crispinus!
»Se, där har vi Crispinus igen!»
Juvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, IV:1.
Frasen används som: ‘Jag återvänder nu till ett ämne,
som jag ofta har sysslat med tidigare’.
Ergo vivamus, dum licet esse bene.
»Låt oss alltså leva medan det går att ha det bra.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 34
Esse oportet ut vivas, non vivere ut edas.
»Man måste äta för att leva – inte leva för att äta!»
Ad Herennium de ratione dicendi (ca. 80 f.Kr.), 4:28, 39.
Innehållsmässigt går texten tillbaks på ett yttrande av Socrates (d. 399 f.Kr.),
som lär ha sagt att ”andra människor lever för att äta, men att han själv åt för att leva” /
›ἔλεγέ τε τοὺς μὲν ἄλλους ἀνθρώπους ζῆν ἵν᾽ ἐσθίοιεν˙ αὐτὸς δὲ ἐσθίειν ἵνα ζῴη‹
(Diogenes Laërtios 2. 34 samt flera andra antika texter)
Jfr. Quintilianus koncisa formulering:
⇒ Non ut edam vivo …
Esse quam vidēri bonus malēbat.
»Han ville hellre vara god än synas god.»
Om Cato den yngre (95 – 46 f.Kr.), hängiven republikan
och bitsk stark motståndare till Caesars begynnande envälde.
Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Catilinae, LIV.
Est dolendi modus, non est timendi.
Doleas enim, quantum scias accidisse,
timeas, quantum possit accidere.
»Det finns en gräns för lidandet men ingen för fruktan.
Man lider nämligen i förhållande till det som man vet har hänt
men fruktar allt som man vet kan hända.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:17, 6.
Est enim ita comparatum, ut antiquiora beneficia subvertas,
nisi illa posterioribus cumules. Nam quamlibet saepe obligati,
si quid unum neges, hoc solum meminerunt, quod negatum est.
»Det är nu en gång så att ens tidigare välgärningar glöms bort
om man inte fortsätter att öka på dem med nya.
Ty hur ofta folk än har försatts i tacksamhetsskuld så minns de
– om du nekar en enda något – bara detta enda: att man blivit nekad.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 3:4, 6.
Est procax natura multorum in alienis miseriis.
»Det ligger i många människors natur
att vara framfusiga vid andras olyckor.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 26:2.
Et cum innumerabilia sint mortis signa,
salutis securitatisque nulla sunt.
»Och medan dödens tecken är oräkneliga
finns inga för god hälsa och trygghet.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:51, 171.
Et quamquam longissimus dies cito conditur.
»Men även den längsta dag tar plötsligt slut.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:36, 4.
Et sane, quae sunt commodissima, desinunt videri,
cum paria esse coeperunt.
»Det är ju faktiskt så att saker som var för sig är mycket tilltalande
tycks upphöra att vara det när de börjar likna varandra.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 4:14, 6.
Et tu Brute!
»Även du, Brutus!»
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum I:LXXXII,2-3.
Enligt en obestyrkt tradition yttrade Iulius Caesars inte ett enda ord medan hans mördare attackerade honom förutom dessa ord, då han såg sin vän, den unge Brutus, bland sina mördare. Suetonius återger detta yttrande endast på grekiska: ”Kai sy teknon (καὶ σὺ τέκνον)” / ”Också du, mitt barn!” (”teknon/τέκνον” i stället för ”Brute”, tilltsalsformen till Brutus), och inte i den latinska version som, via Shakespeares drama Julius Caesar, III:1, 77, blivit allmänt spridd och tycks komma från en hittills obelagd källa.
Även formuleringen ”Tu quoque fili mi!” (”Även du, min son!”) förekommer som variant till ”Et tu, Brute!” och med samma innebörd.
⇒ Tu quoque fili mi!
Etenim nescio quo pacto vel magis homines iuvat
gloria lata quam magna.
»Jag vet inte hur det kommer sig, men en vida spridd berömmelse
tillfredsställer folk mer än en som är av verkligt stor betydelse.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 4:12, 7.
Etenim quae facit [Fortuna] magna gaudia nisi ex malis,
aut quae mala inmensa nisi ex ingentibus gaudiis?
»Vilka stora upplevelser av glädje ger Ödets gudinna upphov till
som inte föregås av olyckor?
Vilka väldiga olyckor frambringar hon
som inte följer i spåren av omätliga upplevelser av glädje?»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:42, 134.
Eventus stultorum magister.
»Händelsens utfall – dumbommars läromästare.» / ”Alla lär vi av våra misstag”.
Fabius Maximus ”Cunctator” (ca. 275 – 203 f.Kr.), romersk politiker och framstående fältherre, om sin förhalningstaktik under Andra puniska kriget.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXII:39,10.
Koncentrat av:
Nec eventus modo hoc docet – stultorum iste magister est…
Inte endast händelsens utfall lär oss detta – denne dumbommars läromästare…
F
Faber est suae quisque fortunae.
»Var och en är sin egen lyckas smed.»
Appius Claudius Caecus, (d. 273 f.Kr.)
→ Sallustius (86 – 34 f.Kr.): Duae epistolae de republica ordinanda, 1:1,2.
Fabula est acta.
»Pjäsen är slut.»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.)
Lösryckt ur:
Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
Åskådare, pjäsen är slut – applådera!
Denna komprimerade form används ibland i den generella
betydelsen ”Pjäsen är slut.” / ”Spelet är över.”, etc.;
den förekommer också i citatindex som sökord till Plautus
ursprungliga formulering →
⇒ Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
En variant med omkastad ordföljd av den förkortade versionen
kan också påträffas i t.ex. citatböcker och i litterära sammanhang:
⇒ Acta est fabula [plaudite!] / ”Pjäsen är slut, [applådera!]”
Facilius est multa facere quam diu.
»Det är lättare att göra många saker än att göra något länge.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 1:12, 7.
Fere libenter homines id quod volunt credunt.
»Folk tror gärna oftast det de vill [skall vara sant].»
Caesar (100 – 44 f.Kr.): De Bello Gallico, III:XVIII,7.
Festīna lente!
»Skynda långsamt!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXV,4.
Detta är den latinska och allmänt bekanta versionen av kejsar Augustus ursprungligen på grekiska uttalade motto (σπεῦδε βραδέως / speude bradéôs) och som kommit att betecknas som hans ”valspråk”.
I samma passus nämner Suetonius ett liknande favorituttryck, som kejsar Augustus ofta använde:
⇒ Sat celeriter fieri quidquid fiat satis bene. / ”Det görs tillräckligt snabbt som görs väl.”
Fortis fortuna adiuvat.
»Lyckan bistår de tappra.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Phormio, 203.
Istället för den förväntade pluralformen fortes står fortis som pluralform i moderna texteditioner, t.ex. J. Sargeaunt 1912 och R. Kauer / W. Lindsay 1926.
Jfr. ⇒ Audentis fortuna iuvat.
Fortiter malum qui patitur, idem post potitur bonum.
»Den som tappert uthärdar det onda får sen erfara sen det goda.»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.): Asinaria, 324.
Fugit irreparabile tempus.
»Oåterkallelig flyr tiden.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, III,
G
Gaudeāmus igitur, iuvenes dum sumus.
»Låt oss därför vara glada medan vi är unga.»
Inledningsorden till en medeltida latinsk studentsång.
Gentium in toto orbe praestantissima una omnium
virtute haud dubie Romana extitit.
»Av alla folk på jorden har utan tvekan det romerska
framträtt som ett av de mest framstående vad gäller tapperhet.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:40, 130.
Grano salis.
⇒ Cum grano salis.
Gutta cavat lapidem.
»Droppen urholkar stenen.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Epistulae ex Ponto, IV:X, 5.
H
Habent sua fata libelli.
»Böcker har sina öden.»
Terentianus Maurus (200-/300-talet e.Kr.): De syllabis, I:1286.
Lösryckt ur:
Pro captu lectoris habent sua fata libelli.
Alltefter läsarens uppfattningsförmåga har även böcker ha sina öden.
Hac urget lupus, hac canis.
»Här pressar en varg på, här en hund.»
Om att befinna sig i ett knepigt läge,
att vara trängd från två håll.
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Satura, II:2, 64.
Haud ignarus summa scelera incipi cum periculo, peragi cum praemio.
»Han var inte okunnig om att stora brott initieras med fara men lönsamma att genomföra.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, XII:LXVII.
Om kejsar Claudius husläkare Xenofon, som – enligt Tacitus – på kejsarinnan Agrippinas uppdrag ansågs ha utfört den slutliga förgiftningen av kejsar Claudius 54 e.Kr.
Haud semper errat fama, aliquando et eligit.
»Ryktet har inte alltid fel – ibland prickar det även rätt.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 9.
Heu vana et inprudens diligentia! numerus dierum conputatur,
ubi quaeritur pondus.
»Att hålla räkning på dagarnas antal: vilken fåfäng och kortsynt noggrannhet!
Det är ju deras vikt och betydelse man bör intressera sig för!»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, VII:40, 132.
Homini plurima ex homine sunt mala.
»De flesta olyckor som drabbar en människa kommer från en annan människa,
från en artfrände!»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, VII:1, 5.
Citatet utgör slutsatsen i Plinius iakttagelse:
Leonum feritas inter se non dimicat, serpentium morsus
non petit serpentis, ne maris quidem beluae ac pisces nisi
in diversa genera saeviunt…
Lejonens vildsinthet riktas inte mot de egna, ormars huggtänder
söker inte träffa andra ormar, inte heller är havets bestar
och fiskar grymma mot varandra utan endast mot andra släkten…
Homini potentiam quaerenti egentissimus quisque opportunissimus.
»För den person som söker makt är den fattigaste den mest användbara.»
Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, LXXXVI.
Homo sum; humani nihil a me alienum puto.
»Jag är människa: jag betraktar ingenting mänskligt som främmande för mig.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Heautontimorumeno, I, 77
I
Iacta alea est.
»Tärningen är kastad.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, I:XXXII.
De ord Caesar fällde när han år 49 f.Kr bestämt sig för att gå över floden Rubicon mellan Gallien och Italien, återta Italien och därmed riskera ett inbördeskrig.
Plutarchos uppger uttryckligen på två olika ställen att Caesar använde de grekiska orden ἀνερρίφθω κύβος (anerrífthô kýbos / ”Må tärningen ha fallit”); orden anses Caesar ha lånat från en av Menandros (342/41 – 290 f.Kr.) pjäser.
→ Plutarkos: Bioi paralleloi – Kaisar (Καῖσαρ) (Caesar), 32,
→ Plutarkos: Bioi paralleloi – Pompeïos (Πομπήϊος) (Pompeios), 6;
→ Comicorum Atticorum Fragmenta, ed. Th. Kock Leipzig 1898, vol. 3, s. 22.
Denna Caesar-fras citeras även med omkastad ordföljd som:
⇒ Alea iacta est.
Idem velle atque idem nolle, ea demum firma amicitia est.
»Att vilja detsamma och att inte vilja detsamma: detta är sannerligen stark vänskap.»
Catilina (död 62 f.Kr.) i ett privat tal riktat till sina sammansvurna anhängare.
→ Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Catilinae, XX.
Ignis aurum probat, miseria fortes viros.
»Elden prövar guldet, lidandet den tappre.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): De Providentia, 5,10.
Imperatorem ait stantem mori oportere.
»En kejsare bör dö stående, sade han.»
Kejsar Vespasianus (kejsare 69 – 79 e.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – I:XXIV.
Dessa var Vespasianus sista ord då han döende försökte resa sig upp efter att ha varit avsvimmad till följd av en diarréattack.
In alio peduclum vides, in te ricinum non vides.
»Du ser en lus hos andra men inte fästingen på dig själv.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 57
In civitate libera linguam mentemque liberas esse debēre.
»I ett fritt samhälle bör språk och tanke vara fria.»
Kejsar Tiberius (kejsare 14 – 37 e.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, III:XXVIII.
In nuce.
»I ett nötskal.»
Som exempel på extraordinär synskärpa anför Plinius d. ä. att en miniatyrisering av en pergamentavskrift av Homeros Iliaden enligt Cicero (d. 43 f.Kr.) skulle ha inneslutits i en nöt / ett nötskal (nux, med böjningsstam nuc-) – men betraktar inte själv detta som trovärdigt.
Via en mycket fri, engelsk översättning av Feuerbachs Das Wesen des Christentums (1841) från 1854 av G. Eliot (pseudonym för Marian Evans): The Essence of Christianity – där frasen ”in nuce” i kap. XXII ej återfinns i det tyska originalet – har uttrycket senare kommit att tillämpas på något som utgör en koncentrerad sammanfattning, inte på synskärpa.
”Oculorum acies vel maxime fidem excedentia invenit exempla. In nuce inclusam Iliadem Homeri carmen in membrana scriptum tradit Cicero.”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:21, 85.
Incitantur enim homines ad cognoscenda,
quae differuntur.
»Nyfikenheten sporrar ju människor till att få veta
det som undanhålls dem.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:27, 2.
Iniqua nunquam regna perpetuo manent.
»Ojusta regeringar håller sig aldrig kvar för gott.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Medeae, 196.
Iniuriarum remedium est oblivio.
»Botemedlet mot oförrätter är att glömma dem.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, I:21.
Invidebit aliquis facilius quam imitabitur.
»Man kommer snarare att avundas än att [försöka] efterlikna.»
Plinius d.ä. berättar att den grekiske bildkonstnären Zeuxis (fl. 480 f.Kr.) bl. a. hade målat en brottare, vilken han blev så nöjd med att han på tavlan skrev ned en vers som härigenom blivit berömd: ‘man kommer snarare att avundas [tavlan] än att [försöka] efterlikna [den]’.
”Fecit (Zeuxis) […] athletam; adeoque in illo sibi placuit, ut versum subscriberet celebrem ex eo, invisurum aliquem facilius quam imitaturum.”
”Enligt Plutarchos (d. ca. 120 e.Kr.) var det målaren Apollodoros, samtida med Zeuxis, som gav upphov till versen med den något annorlunda ordalydelsen: ‘man kommer snarare att kritisera [den] än att [försöka] efterlikna [den]’ (‘μωμήσεταί τις μᾶλλον ἢ μιμήσεται.’ Moralia 346a).”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 35:36, 63.
Is demum profecto vitam aequa lance pensitabit
qui semper fragilitatis humanae memor fuerit.
»Bara den som ständigt betänker människans bräcklighet
kan i sanning väga livet med en rättvisande vågskål.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:7, 44.
L
Labor omnia vincit imprŏbus.
»Den hänsynslösa fliten besegrar allt.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Georgica, I:145.
Legiones redde!
»Ge mig tillbaks mina legioner!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXIII,2.
⇒ Quintili Vare, legiones redde!.
Liberae sunt nostrae cogitationes.
»Våra tankar är fria.»
Cicero (ca. 106 – 43): Pro Milone oratio, 29, 79
Longe fugit, quisquis suos fugit.
»Den som undflyr sina egna får fly långt.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 43
Lucri bonus est odor ex re qualibet.
»Profit luktar gott varifrån den än kommer.»
Juvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, XIV:204.
Citatet anspelar på den avgift kejsar Vespasianus (kejsare 69 – 79 e.Kr.) införde på offentliga toaletter i Rom, för vilket Titus, hans son och efterträdare (kejsare 79 – 81 e.Kr), kritiserade honom.
Jfr. ⇒ Pecunia non olet.
Lupus in fabula.
»Vargen i sagan.»
”Tala om vargen, så kommer han!”
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Adelphi, IV:I, 539
Lupus pilum mutat, non mentem.
»Vargen byter hår [päls], men inte sinnelag!»
Översättning av Ὁ λύκος τὴν τρίχα οὐ τὴν γνώμην ἀλλάττει
ur Michael Apostolios´ (ca. 1422–1480): Συναγωγὴ παροιμιῶν, 12,66a,
till latin av Erasmus Roterodamus (1466–1536): Adagia (#2219):
›Lupus pilum mutat, non mentem.‹
”id est Lupus pilum, non ingenium mutat.”
”Ulfven byter väl hår, men icke sinne.”
(H. Reuterdahl: Svenska ordspråksboken, 1865.)
M
Magister artis ingeniique largītor venter.
»Buken är konstens läromästare och snillets generöse givare.»
Persius (34 – 62 e.Kr.): Satirae, Prologus 10.
Magnas inter opes inops.
»Fattig i all sin rikedom.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina, III:XVI, 28.
Maior e longinquo reverentia.
»På avstånd är vördnaden större.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, I:XLVII.
Malum quidem nullum esse sine aliquo bono.
»Inget ont utan något som helst gott.»
Orden återfinns hos Plinius när han från den gamla folkmedicinen nämner stormhatten (Aconitum) som exempel på giftiga men ändå användbara växter; den ansågs t. ex. mycket välgörande för ögonen (men utan närmare precisering).
”Sed maiores oculorum quoque medicamentis aconitum misceri saluberrime promulgavere aperta professione malum quidem nullum esse sine aliquo bono.”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 27:2, 9.
Manum de tabula.
»Handen från tavlan.» (Att sluta i tid.)
Den grekiske målaren Apelles (fl. 300 f.Kr.) lär ha gett upphov till frasen när han beundrade en målning av Protogenes, en samtida berömd konstnär och konkurrent. Protogenes hade lagt ned enormt mycket arbete och ängslig noggrannhet på en tavla, och då tillstod Apelles att Protogenes var honom jämnbördig i allt, eller kanske till och med bättre, men att han var Protogenes överlägsen i åtminstone ett avseende: han visste när han skulle lyfta handen från / avsluta en tavla – detta enligt den minnesvärda regeln att alltför stor grundlighet ofta är till skada.”
”Et aliam gloriam usurpavit [Apelles], cum Protogenis opus inmensi laboris ac curae supra modum anxiae miraretur; dixit [Apelles] enim omnia sibi cum illo [Protogenes] paria esse aut illi meliora, sed uno se praestare, quod manum de tabula sciret tollere – memorabili praecepto nocere saepe nimiam diligentiam.”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 35:36, 80.
Mecum tantum et cum libellis loquor. O rectam sinceramque vitam!
»Jag umgås bara med mig själv och mina böcker. O vilket riktigt och sunt liv!»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:9, 5-6.
Mei certe stomachi haec natura est, ut nihil nisi totum et merum velit.
»Jag tycker att det man vill göra skall man vilja göra helt och fullt.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:14, 2.
Melior tutiorque est certa pax quam sperata victoria.
»En säker fred är bättre och tryggare än en osäker förhoppning om seger.»
Hannibal (248 – ca. 182 f.Kr.), kartagisk fältherre.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXX:30,19.
Mendacem memorem esse oportere.
»Den som ljuger måste ha ett gott minne.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 4:2, 91.
Mendaci homini, ne verum quidem dicenti, credere solemus.
»En lögnare brukar vi inte tro ens när han talar sanning.»
Cicero (ca. 106 – 43): De divinatione, 2, 146.
Mihi autem et gratiora sunt bona, quod perseverant,
et leviora incommoda, quod assuevi.
»För mig blir de goda tingen angenämare ju längre de varar,
emedan de oangenäma blir lättare när jag väl vant mig vid dem.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:2, 10.
Moritūri te salūtant!
»De som är på väg att dö hälsar dig!»
Lösryckt ur:
Ave imperator, morituri te salutant!
Var hälsad, kejsare – de som är på väg att dö hälsar dig!
⇒ Ave imperator, moritūri te salūtant!
Multa magis quam multorum lectione formanda mens.
»Vår tankeförmåga bör formas genom att läsa mycket
[av utvalda författare] snarare än genom att läsa av många
[olika författare].»
Quintilianus (ca. 35 – 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:1, 59.
Detta läsråd har blivit bevingat framför allt i den koncentrerade form
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.) gav det lite senare:
⇒ Multum legendum esse, non multa.
Multos timere debet, quem multi timent.
»Den många fruktar bör själv frukta många.»
Publilius Syrus (fl. 100 f.Kr.): Sententiae, M:30.
Multum legendum esse, non multa.
»Man bör läsa mycket men inte allt möjligt!»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:9, 16.
Plinius återger i koncentrerad form ett läsråd av
Quintilianus (ca. 35 – 97 e.Kr.) den store romerske vältalaren,
läraren i retorik och författaren till Institutio oratoria:
⇒ Multa magis quam multorum lectione formanda mens.
N
Nam curiosus nemo est, quin sit malevolus.
»För ingen är nyfiken såvida han inte är illvillig.»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.): Stichus, 208.
Nam gratia malorum tam infida est quam ipsi.
»Skurkars vänlighet är lika falsk som de själva.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:5, 16.
Nam mihi contuenti semper suasit rerum natura
nihil incredibile existimare de ea.
»Mina iakttagelser av naturen har alltid lett mig till
att inte betrakta något i den som otroligt.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 11:2, 6.
Nam mihi satis est certare mecum.
»För min del är det helt tillräckligt att tävla med mig själv.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:33, 1.
Nam perire omne tempus arbitrabatur,
quod studiis non impenderetur.
»Ty han [Plinius d. ä.] ansåg all tid gå förlorad som inte ägnades åt studier.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr),
ett yttrande som hans systerson Plinius den yngre (63 – 113 e.Kr.) återgivit i sina efterlämnade brev: Epistulae, III:5, 16.
Nam qui invidet minor est.
»Den som avundas är ju underlägsen.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:17, 4.
Nam ut quasdam artes ita eloquentiam:
nihil magis quam ancipitia commendant.
»Det är med vältaligheten som med andra konstarter:
det är framför allt underfundigheter som gör den omtyckt.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:26, 3.
Natura vero nihil hominibus brevitate vitae praestitit melius.
»Naturen har sannerligen inte berett människorna
något bättre än livets kortvarighet.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:50, 168.
Navigare necesse ist, vivere non necesse.
»Att segla är nödvändigt – att leva är inte nödvändigt.»
Pompeius (106 – 48 f.Kr.)
→ Plutarchos (ca. 46 – ca. 120 e.Kr.): Vita Pompei, 50,2 (Βίοι Παράλληλοι / Πομπήιος).
Denna latinska form av Plutarchos grekiska Gnaeus Pompeius-citat härstammar från en medeltida översättning av originalets ‘πλεῖν ἀνάγκη, ζῆν οὐκ ἀνάγκη’, gjord av Antonio Tudertino (1478).
⇒ H. Walther: Proverbia Sententiaeque Latinitatis Medii Aevi… # 15958a.
Ne sutor supra crepidam.
»Inte ovanför lästen, skomakare!» /
»Bli vid din läst, skomakare!»
En del variationer i latinets ordföljd förekommer:
”Ne supra crepidam sutor [iudicaret].”
”Sutor, ne ultra crepidam [iudicaret].”
Maximen går tillbaks på anekdoten om hur en skomakare påpekade ett fel på sandalen i en målning som den grekiske konstnären Apelles (d. 306 f.Kr.) höll på att utföra: ”Det berättas att han blivit kritiserad av en skomakare, emedan han på en tavla hade målat en remögla för lite på sandalerna, och att samma skomakare, stolt över den tidigare förbättringen, följande dag var igång med att kritisera benet. Förargad skall han [Apelles] då ha tittat fram, förebrående skomakaren med orden ”att en skomakare inte skulle göra bedömningar ovanför sandalen”, vilket också har blivit till ett ordspråk.”.
”Feruntque reprehensum a sutore, quod in crepidis una pauciores intus fecisset ansas, eodem postero die superbo emendatione pristinae admonitionis cavillante circa crus, indignatum prospexisse denuntiantem, ne supra crepidam sutor iudicaret, quod et ipsum in proverbium abiit.”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 35:36, 85.
Nec cessat luxuria id agere, ut quam plurimum incendiis perdat.
»Lyx och överdåd ser ständigt till att så mycket [av värde] som möjligt går till spillo vid eldsvådor.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79): Naturalis historia, 35:1, 3.
Nec historia debet egredi veritatem,
et honeste factis veritas sufficit.
»Historieskrivningen bör inte avvika från sanningen,
och sanningen räcker för hederligt och ärbart utförda gärningar.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:33, 10.
Neminem vidi qui numero sciret quicquid scito opust.
»Ingen har jag träffat som till fullo visste det man bör veta.»
Naevius (ca. 270 – ca. 200 f.Kr.): Ex Tragoediis, fr. #41.
Nemo enim est tam senex qui se annum non putet posse vivere.
»Ingen är så gammal att han inte tror sig kunna leva ännu ett år.»
Cicero (ca. 106 – 43): De Senectute, 7,24.
Nemo est tam fortis, quin rei novitate perturbētur.
»Ingen är så mentalt stark att han inte blir förvirrad
av något överraskande moment.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.): De Bello Gallico, VI:39,2.
Neque enim soli iudicant, qui maligne legunt.
»De negativt inställda läsarna är ju inte ensamma om att utlåta sig om det de läser.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:38, 1.
Nihil agere delectat.
»Det är skönt att inte göra någonting.»
Cicero (ca. 106 – 43): De oratore, 2:24.
Nihil enim aeque gratum est adeptis quam concupiscentibus.
»När det väl uppnåtts som man längtade efter är det inte längre lika angenämt.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 2:15, 1.
Nihil enim curae meae satis est.
»Ingenting förslår när det gäller min samvetsgrannhet.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 7:17, 15.
Nihil natura portionibus parit.
»Naturen frambringar ingenting bit för bit.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 17:35, 177.
Nihil peccat, nisi quod nihil peccat.
»Hans enda fel är att han inte begår något fel.»
(Om en formellt korrekt men föga medryckande talare.
Antikens talare hade samma status som nutida scenartister
och estradörer!)
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:26, 1.
”Jag har sagt – som jag tycker träffande – om en av vår tids talare,
visserligen en mönstergill och felfri person men föga imponerande och lysande:
›Hans enda fel är att han inte begår något fel‹.”
”Dixi de quodam oratore saeculi nostri recto quidem et sano,
sed parum grandi et ornato, ut opinor, apte:
›Nihil peccat, nisi quod nihil peccat.‹”
Nihil utilius sale et sole.
»Ingenting är nyttigare än salt och sol.»
I samband med olika sjukdomar och åkommor där Plinius observerat att särskilt salt har en välgörande effekt sammanfattar han detta med: ”Här är iakttagelsen särskilt användbar att för hela kroppen är ingenting nyttigare än salt och sol.”
”Ibi maxime usurpanda observatione quae totis corporibus nihil esse utilius sale et sole dixit.”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 31:45, 102.
Nil actum credens dum quid superesset agendum.
»Han ansåg att ingenting uträttats så länge som något återstod att uträtta.»
Om Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.)
→ Lucanus (39 – 65 e.Kr.): Pharsalia, II:656-657.
Nimia cura deterit magis quam emendat.
»Alltför stor omsorg [om ditt verk] snarare försämrar än förbättrar [det].»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:35, 2.
Nisi carenti doloribus morbisque vita ipsa poena fiat.
»Livet självt blir till ett straff om man inte är fri från smärtor och sjukdomar.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 28:1.
Nisi nomen scieris, cognitio rerum perit.
»Har du inte lärt dig namnet försvinner [din] kännedom om tingen.»
Isidor av Sevilla (ca. 560 – 636 e.Kr.): Etymologiarum sive Originum Libri XX, I:VII.
Nolo quod cupio, statim tenere,
nec victoria mi placet parata.
»Jag vill inte omgående uppnå det jag åstundar,
och inte heller tilltalar mig en lättköpt seger.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 15
Nomina si nescis, perit et cognitio rerum.
»Är du okunnig om namnen så försvinner också [din] kännedom om tingen.»
Carl von Linné (1707 – 1778): Critica botanica, 1737, s. 1.
Jfr. Isidor av Sevilla ovan:
⇒ Nisi nomen scieris, cognitio rerum perit.
Nomina si pereunt, perit et cognitio rerum.
»Om namnen försvinner så försvinner också [vår] kännedom om tingen.»
Carl von Linné (1707 – 1778): Wästgöta-Resa 1746, 1747, Företal, s. 2.
Non mortem timemus, sed cogitationem mortis.
»Det är inte döden vi fruktar utan tanken på döden.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, XXX, 17
Non olet.
»Det luktar inte.»
Förkortad form och registerform av ”Pecunia non olet.” / ”Pengar luktar inte.”
⇒ Pecunia non olet.
Non ut edam vivo, sed ut vivam edo.
»Inte för att äta lever jag utan för att leva äter jag.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 9:3, 85.
Detta är Quintilianus koncisa formulering av ett exempel på ἀντιμεταβολή (antimetabol) (antites eller commutatio) (”omkastning”) ut den retoriska litteraturen som finns nedtecknad i bl. a. en skrift kallad Ad Herennium de ratione dicenda (ca. 80 f.Kr.; tidigare tillskriven Cicero men vars författare och ursprungliga titel numera betraktas som okända).
⇒ Esse oportet ut vivas …
Innehållsmässigt går texten tillbaks på ett yttrande av Socrates (d. 399 f.Kr.),
som lär ha sagt att ”andra människor lever för att äta, men att han själv åt för att leva” /
›ἔλεγέ τε τοὺς μὲν ἄλλους ἀνθρώπους ζῆν ἵν᾽ ἐσθίοιεν˙ αὐτὸς δὲ ἐσθίειν ἵνα ζῴη‹
(Diogenes Laërtios 2. 34 samt flera andra antika texter)
Nulla dies sine linea.
»Inte en dag utan ett penseldrag.» / »Inte en dag utan en rad.»
Maximen går tillbaks på uppgiften att den grekiske konstnären
Apelles (d. 306 f.Kr.), som uteslutande ägnade sig åt bildkonsten, aldrig
lät en dag gå utan att han gjorde ett penseldrag. Frasen har senare
även kommit att användas av författare, och då med en ny,
något förskjuten, innebörd: ”Inte en dag utan en [skriven] rad”.
”Apelles hade för övrigt den orubbliga vanan att aldrig vara så upptagen
att han inte utövade sin konst varje dag genom att göra ett penseldrag,
vilket sedan hans tid har blivit till ett ordspråk.”
Plinius den äldre (ca. 23 – 79): Naturalis historia, 35:36, 84.
Nulla est voluptas quae non assiduitate fastidium pariat.
»Det finns ingen lust som inte ger avsmak vid upprepad njutning.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 12:40, 81.
(Dicere enim solebat)
Nullum esse librum tam malum, ut non aliqua parte prodesset.
»Han [Plinius d. ä.] brukade säga
›Ingen bok är så dålig, att det inte finns något i den som kan vara till nytta!‹.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr),
ett yttrande som hans systerson Plinius den yngre (63 – 113 e.Kr.) återgivit i sina efterlämnade brev: Epistulae, III:5.
O
O crux ave, spes unica!
»O kors – var hälsat! – [mitt] enda hopp!»
Ur en hymn av Venantius Fortunatus (530 – 600): Vexilla regis
På August Strindbergs gravkors.
O morte ipsa mortis tempus indignius!
»O vilken [olämplig] tid för döden – mer upprörande än döden själv!»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:16, 6.
O tempora! O mores!
»O vilka tider! O vilka seder!»
Cicero (ca. 106 – 43): In Catilinam, I:2.
Occultae inimicitiae magis timendae sunt quam apertae.
»Dolda fientligheter är att frukta i ännu högre grad än öppna.»
Cicero (ca. 106 – 43): In Verrem, II:V, 182.
Oderint, dum metuant.
»Må de hata [mig] så länge de fruktar [mig].»
Kejsar Caligula (kejsare 37– 41 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, IV:XXX,1.
Caligula använde sig gärna av denna fras ur Accius numera endast i fragment bevarade tragedi Atreus (fragm. #168).
Omne bellum sumi facile, ceterum aegerrume desinĕre.
»Varje krig påbörjas med lätthet men är mycket svårt att få slut på.»
Metellus Numidicus (ca. 160 – 91 f.Kr.), romersk överbefälhavare under jugurthinska kriget, i ett budskap till Bocchus I, kung av Mauretanien.
→ Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Iugurthinum, LXXXIII.
Omne ignōtum pro magnifico est.
»Allt okänt är som något storartat.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 30.
Omnes una manet nox.
»Samma natt väntar oss alla.»
Horatius (65 – 8 f.Kr.): Carmina, I:XXVIII,15.
Omnia enim plerumque, quae absunt,
vehementius hominum mentes perturbant.
»Ty oftast är det så, att allt bortom synhåll
rör upp människors sinnen mer häftigt än annars.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.): De Bello Gallico, VII:84,5.
Omnium rerum cupido languescit, cum facilis occasio.
»Åtrån avtar efter allt när det finns nära tillhands.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:20, 1.
Oportet esse ut vivas, non vivere ut edas.
⇒ Esse oportet ut vivas …
Optimum est pati quod emendare non possis.
»Det bästa är att uthärda det man inte kan ändra på.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 107,9.
P
Pacta sunt servanda.
»Avtal bör hållas.»
Cicero (106 – 43 f.Kr.): De officiis, III:92.
Parcere subiectis et debellare superbos.
»[Man skall] skona de besegrade och betvinga de övermodiga.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI:853.
Pares cum paribus facillime congregantur.
»Lika samsas lättast med lika.»
‘Lika barn leka bäst.’
Cicero (ca. 106 – 43): De Senectute, 7.
Pectus est enim, quod disertos facit, et vis mentis.
»Det är vår inlevelseförmåga som gör oss vältaliga, och intellektets styrka.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:7, 15.
Pecunia non olet.
»Pengar luktar inte.»
Citatet har utkristalliserats ur den situation som kejsar Vespasianus (kejare 69 – 79 e.Kr.) gav upphov till då han införde avgifter på offentliga toalettbesök i Rom och kritiserades för detta tilltag av sin son Titus (kejsare 79 – 81 e.Kr.), varvid Vespasianus höll fram ett mynt från första inbetalningen framför näsan på sin son och frågade om han stördes av lukten. ”Nej,” svarade Titus, varpå Vespasianus kontrade med: ”Och likväl kommer det från urin.”
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – I:XXIII,3:
”Reprehendenti filio Tito, quod etiam urinae vectigal commentus esset,
pecuniam ex prima pensione admovit ad nares, sciscitans num odore offenderetur; et illo negante: ”Atqui,” inquit, ”e lotio est.”
Citatet återfinns inte med denna formulering i den klassiska latinska litteraturen utan är en senare konstruktion.
Ofta används enbart frasen Non olet. / ”Det luktar inte.”
Jfr. ⇒ Lucri bonus est odor ex re qualibet.
Pessimum inimicorum genus, laudantes.
»Den värsta sortens ovänner är de som lovprisar.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 41.
Plerumque parvae res maximas trahunt.
»Ofta får obetydliga omständighter de största konsekvenserna.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:20, 12.
Plus est ingenii Romani terminos promovisse quam imperii.
»Det är större att ha utvidgat gränserna för den romerska anden än för det romerska väldet.»
→ Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia VII:30,117.
Caesar lär enligt Plinius den äldre ha formulerat dessa ord i en skrivelse till sin forne fiende Cicero och därigenom ha erkänt Ciceros storhet och betydelse för det romerska imperiets intellektuella odling och kulturella expansion.
Plus ibi boni mores valent quam alibi bonae leges.
»Där väger goda seder tyngre än bra lagar på annat håll.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Germania, 19.
Tacitus slutsats om de germanska stammarnas rätts- och moraluppfattning:
[…] plusque ibi boni mores valent quam alibi bonae leges.
Potius sero quam numquam.
»Bättre sent än aldrig.»
Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, IV:2,11.
Primigeni, crede mihi, quicquid discis, tibi discis.
»Tro mig, Primigenius, vad du än lär dig, lär du dig för ditt eget bästa!»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 46
Primus in orbe deos fecit timor.
»Fruktan var det som var först i denna världen med att skapa gudar.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Poemata, 76
Procul, o procul este, profani!
»Håll er borta, långt borta, ni oinvigda.»
Vergilius (ca. 70 – ca. 19 f.Kr.): Aeneis, VI:258
Proinde, dum suppetit vita, enitamur, ut mors quam paucissima,
quae abolere possit, inveniat.
»Så låt oss så länge vi lever sträva efter att döden må finna
så lite som möjligt [efter oss] att förinta.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:5, 8.
Proprium humani ingenii est odisse, quem laeseris.
»Det är kännetecknande för människans natur att hata den man förorättat.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 42.
Proximus sum egomet mih.
»Jag är mig själv närmast.»
Terentius (ca. 185 – 159 f.Kr.): Andria, 636.
Puto deus fio.
»Jag tor jag håller på att bli en gud!»
Kejsar Vespasianus (kejsare 69 – 79 e.Kr).
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VIII – I:XXIV.
De ord Vespasianus fällde när han förstod att han insjuknat i en dödlig sjukdom.
Q
Qualis artifex pereo!
»Vilken konstnär går ej förlorad i mig!»
Kejsar Nero (kejsare 54 – 68 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VI:XLIX,1.
Quam bene vivas refert, non quam diu.
»Det som betyder något är hur väl du lever, inte hur länge.»
Seneca (4 f.Kr. – 65 e.Kr.): Epistulae morales, 101:15.
Quam multum interest, quid a quoque fiat!
»Vilken stor skillnad är det inte beroende på vem som gör vad!»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 6:24, 1.
Quam vellem nescire litteras!
»Hur jag önskar jag inte kunde skriva!»
Kejsar Nero (kejsare 54 – 68 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, VI:X,2.
Dessa ord fällde kejsar Nero när han enligt protokollet ombads underteckna en dödsdömds avrättningsorder.
Qui asinum non potest, stratum caedit.
»Den som inte kan slå åsnan slår på sadeltäcket.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 45
Qui stultis videri eruditi volunt, stulti eruditis videntur.
»De som vill framstå som lärda inför dumhuvuden
framstår själva som dumhuvuden inför de lärda.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 10:7, 21.
Qui vicit non est victor nisi victus fatētur.
»Den som segrat är inte segrare om inte den besegrade
erkänner sig besegrad.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Annales, 485.
→ Cicero (106 – 43 f.Kr.): De amicitia, 64.
Quicquid quaeritur, optimum videtur.
»Det vi söker tros alltid vara det bästa.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 93
Quid non miraculo est, cum primum in notitiam venit?
Quam multa fieri non posse priusquam sunt facta iudicantur?
»Vad ger inte intryck av ett under när det först blir känt?
Hur många saker bedöms inte som ogenomförbara innan de blivit utförda?»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:1, 6.
Quiēta movēre magna merces videbātur.
»Att störa lugnet sågs som en stor belöning.»
Sallustius (86 – ca. 35 f.Kr.): Bellum Catilinae, XXI.
Quiēta non movēre.
»Att inte störa lugnet.» / ”Väck inte den björn som sover.”
Robert Walpole (1676 – 1745), konservativ engelsk politiker och statsman.
Detta var ett av Robert Walpoles favoritmotton enligt sonen, Horace Walpole, i brev #171, 1771-03-26, till Horace Mann.
Otto von Bismarck (1815 – 1898), preussisk politiker och statsman, använde detta konservatismens valspråk i en skrivelse 1891 och vid olika tillfällen, varvid det vann spridning på kontinenten.
Frasen är en latinisering av motsvarande grekiska formel ”μὴ κινεῖν τὰ ἀκίνητα” [mè kinei´n ta aki´neta] / ”att inte röra det orörda”, som förekommer på flera ställen i Platons verk Lagarna, t.ex. 684E, 843A, 913B.
Quintili Vare, legiones redde!
»Quintilius Varus, ge mig tillbaks mina legioner!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXIII, 2.
Efter det att kejsar Augustus general Varus hade
förlorat bl.a. tre legioner, och totalt ca. 30.000 man,
år 9 e.Kr i en massaker i Teutoburgerskogen i Tyskland
blev han så upprörd att han slog huvudet mot en dörr
och utropade dessa ord.
Quis custodiet ipsos custodes?
»Vem skall då vakta över själva väktarna?»
Juvenalis (ca. 60 – 140 e.Kr.): Saturae, VI:347-8
Quisquis habet nummos, secura navigat aura.
»Den som har pengar seglar alltid i förlig vind.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 137
Quod multi clamore permixto tuentur,
nemo tacentibus ceteris dicere velit;
patescit enim, cum separaris a turba,
contemplatio rerum, quae turba teguntur.
»Det många försvarar under upphetsat sorl vill ingen säga
när alla är tysta.
Först när man skiljer ut sig från mängden [av talare]
klarnar ens betraktande av de ting
som fördunklas av mängden [av talare].»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 2:11, 7.
Quod hodie non est, cras erit: sic vita truditur.
»Det som inte är i dag kan bli i morgon – så lunkar livet på och går vidare.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 45
Quod non exspectes, ex transverso fit.
»Det man inte räknar med sker ofta oväntat snabbt.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 55
R
Rem tene, verba sequēntur!
»Håll dig till saken/ämnet, så kommer orden att följa [av sig självt]!»
Cato den äldre (d. 149 f.Kr.)
→ Gaius Iulius Victor (300-talet): Ars rhetorica, 197 (i: Rhetores Latini minores, ed. C. Halm, Lipsiae 1863, s. 374).
Risisse eodem die quo genitus esset
unum hominem accepimus Zoroastren.
»Zarathustra lär ha varit den enda människa
som skall ha skrattat samma dag han föddes.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 7:16, 72.
S
Saepe creat molles aspera spina rosas!
»Ofta frambringar det taggiga törnet milda rosor.»
Ovidius (43 f.Kr. – 18 e.Kr.): Epistulae ex Ponto, II, 34.
Denna rad, och rad 35, betraktas numera som oäkta och
har därför uteslutits i moderna editioner.
Saepe in bello parvis momentis magni casus intercedunt.
»Ofta händer det i krig att stora saker inträffar på grund av små tillfälligheter.»
Caesar (100 – 44 f.Kr.): De Bello Civili, I, 21.
Sat celeriter fieri, quidquid fiat satis bene.
»Det görs tillräckligt snabbt som görs väl.»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXV,4.
Detta var ett av kejsar Augustus favorituttryck och återges av Suetonius i samma passus som ett annat av Augustus motton, hans så kallade valspråk:
⇒ Festīna lente! / ”Skynda långsamt!”
Satius est enim, ut Atilius noster eruditissime simul et facetissime dixit,
otiosum esse quam nihil agere.
»Det är bättre, som min mycket lärde och kvicktänkte vän Atilius sade,
att vara helt och hållet ledig än att hålla igång utan att åstadkomma något vettigt»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 1:9, 8.
Sine ira et studio.
»Utan vrede och egenintresse.»
Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Annales, I:I.
Tacitus motto i inledningen till sitt stora verk om Roms historia från kejsar Tiberius regeringstid 14 e.Kr. och fram till slutet av Neros år 68 e.Kr. som har blivit en ledprincip för objektiv historieskrivning.
Sit venia verbo.
»Må ordet förlåtas [mig]!» / »Med förlov sagt.»
Sentensen är den oftast förekommande formen av en omformulering med omkastad ordföljd av Plinius den yngres ursprungliga text →
⇒ Venia sit dicto!
Sol omnibus lucet.
»Solen lyser för alla.»
Petronius Arbiter (ca. 27 e.Kr. – 66 e.Kr.): Satyricon, 100
Solitudinem faciunt, pacem appellant.
»Där man skapar ödeläggelse kallar man det för ”fred”.»
Calgacus (ledde ett uppror år 79 e.Kr. mot romarnas pax romana-politik i Kaledonien, nuv. Skottland).
→ Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 30
⇒ Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant.
Solum ut inter ista certum sit nihil esse certi
nec quicquam miserius homine aut superbius.
»Det enda som är säkert bland dessa [exempel jag anfört]
är att det inte finns något som är säkert
och att det inte finns någonting som är
ömkligare eller övermodigare än människan.»
Plinius den äldre (23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 2:25, 5.
Spectatores, fabula haec est acta, vos plausum date!
»Åskådare, pjäsen är slut – applådera!»
Plautus (d. ca. 184 f.Kr.): Mostellaria, 1181.
En förkortad form av Plautus originaltext används ibland
i den generella betydelsen ”Pjäsen är slut.” / ”Spelet är över”;
denna förkortade version förekommer också i citatregister som
sökord till Plautus originalformulering; förkortad version →
⇒ Fabula est acta. / ”Pjäsen är slut.”
En variant med omkastad ordföljd av denna förkortade version
kan påträffas i t.ex. citatböcker och i litterära sammanhang →
⇒ Acta est fabula,[plaudīte!] / ”Pjäsen är slut, [applådera!]”
Kejsar Augustus anses ha anspelat på Plautus ursprungliga ord,
då han på sin dödsbädd, enligt Suetonius, lär ha frågat sina
närvarande vänner om de ansåg att han utfört sin roll i livets
komedi väl,
~ ecquid iis videretur mimum vitae commode transegisse ~
och därefter ha lagt till slutorden (på grekiska):
”Då den har spelats utmärkt väl, applådera
och följ med glädje med [mig] till graven!”
~ ἐπεὶ δὲ πάνυ καλῶς πέπαισται, δότε κρότον
καὶ πάντες ἡμᾶς μετὰ χαρᾶς προπέμψατε! ~
De båda avkortade versionerna av Plautus ursprungliga
text kan således syfta antingen på det egentliga sammanhanget
som avslutning på ett skådespel, Plautus Mostellaria t.ex., eller
på kejsar Augustus anspelning på detta citat vid sin dödsbädd med
liknelsen om livets slut som avslutning på en teaterpjäs.
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XCIX,1.
Spero, si speres quicquam prodesse potis sunt.
»Jag hoppas – om hopp nu alls kan gagna något.»
Ennius (239 – 169 f.Kr.): Annales, 407.
Studium discendi voluntate, quae cogi non potest, constat.
»Studiemotivationen beror på den studerandes vilja
och den går det inte att tvinga fram.»
Quintilianus (35 – ca. 97 e.Kr.): Institutio oratoria, 1:3, 8.
Stultitia est venatum ducere invitas canes.
»Det är dumt att ta med ovilliga hundar ut på jakt.»
Stultitiast, pater, venatum ducere invitas canes.
Plautus (ca. 255 – ca. 184 f.Kr.): Stichus, I:2, 139.
Sutor, ne ultra crepidam.
⇒ Ne sutor supra crepidam.
Suum cuique placet et, quocumque eatur,
fabula eadem semper reperitur.
»Alla gillar sitt eget bäst – och detsamma gäller
varthelst man må bege sig.»
Plinius den äldre (ca. 23 – 79 e.Kr.): Naturalis historia, 14:8, 72.
T
Tacent, satis laudant.
»De tiger och lovprisar [därmed] tillräckligt.»
Terentius (d. 159 f.Kr.): Eunuchus, 3:2,23.
Tamquam scopulum sic fugias inauditum atque insolens verbum!
»Likt ett blindskär bör du undvika ett obekant och ovanligt ord.»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr): fragm. från De analogia, Liber I.
→ Gellius (ca. 130 – 170 e.Kr.): Noctes Atticae, I:10,4.
Tu enim, Caesar, civitatem dare potes hominibus, verbo non potes.
»Du kejsare, du kan förläna människor medborgarrätt men inte ord.»
[verbo non potes…, var.: verbis non potes…]
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De viris illustribus – De grammaticis, 22.
Genmäle till kejsar Tiberius (kejsare 14– 37 e.Kr.) som lär ha sagt, då han vid ett tillfälle hade fått kritik för ett felaktigt ordval, att hans felaktiga ordval med tiden skulle bli bra latin. Detta citat utgör bakgrunden till det liknande citatet:
⇒ Caesar non supra grammaticos.
Tu quoque fili mi!
»Även du, min son!»
Formuleringen ”Tu quoque fili mi!” (”Även du, min son!”) förekommer i litteraturen som alternativ till ”Et tu, Brute!” och med samma innebörd men återfinns inte i äldre latinska källor utan är en sentida omformulering – ibland med slutet …mi fili! i st. för det korrekta …fili mi! – av Abbé Lhomond i sitt verk De viris illustribus urbis Romae a Romulo ad Augustum från år 1779 med många efterföljande utgåvor och med stor spridning i skolmiljöer på kontinenten ända fram till modern tid.
Enbart ”Tu quoque!” / ”Även du!” används ibland för att apostrofera någon viss person.
⇒ Et tu, Brute!
U
Ubi bene, ibi patria.
»Där det är gott [att leva], där är [mitt/vårt] fosterland.»
Cicero (106 – 43 f.Kr.): Tusculanae disputationes, V:XXXVII (108).
Ubi solitudinem faciunt, pacem appellant.
»Där man skapar ödeläggelse kallar man det för ”fred”.»
Calgacus (ledde ett uppror år 79 e.Kr. mot romarnas pax romana-politik i Kaledonien, nuv. Skottland).
→ Tacitus (ca. 55 – 120 e.Kr.): Agricola, 30:
Auferre trucidare rapere falsis nominibus imperium, atque
ubi solitudinem faciunt, pacem appellant.
Att plundra, massakrera och röva bort ger man det falska namnet ”imperium”, och
där man skapar ödeläggelse kallar man det för ”fred”.
Ut satius est unum aliquid insigniter facere
quam plurima mediocriter,
ita plurima mediocriter,
si non possis unum aliquid insigniter.
»Liksom det är bättre att göra en enda sak riktigt bra
än många medelmåttiga,
så är det bättre att göra många medelmåttiga
om man inte kan göra en enda riktigt bra.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 9:29, 1.
Utinam populus Romanus unam cervicem habēret!
»O att det romerska folket hade haft en enda hals!»
Kejsar Caligula (kejsare 37– 41 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, IV:XXX,2.
Dessa ord yttrade Caligula då han blev vredgad på publiken som röstade emot hans lag på kapplöpningsbanan.
Utque in corporibus sic in imperio, gravissimus est morbus,
qui a capite diffunditur.
»Och såsom det förhåller sig med kroppen
så förhåller det sig också med ett imperium:
den allvarligaste sjukdomen är den som sitter i huvudet
och därifrån sprider sig vidare åt alla håll.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 4:22, 7.
V
Vae victis!
»Ve de besegrade!»
Brennus (gallisk hövding), 387 f.Kr.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, V:48,9.
Vare, legiones redde!
»Varus, ge mig tillbaks mina legioner!»
Kejsar Augustus (kejsare 27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, II:XXIII,2.
⇒ Quintili Vare, legiones redde!
VENI · VIDI · VICI
»JAG KOM · JAG SÅG · JAG SEGRADE»
Iulius Caesar (100 – 44 f.Kr.)
→ Suetonius (75 – 160 e.Kr.): De vita caesarum, I:XXXVII,2.
Enligt Suetonius hade dessa tre ord ristats in på den inskription Caesar bl.a. visade upp under sitt triumftåg efter att år 47 f.Kr. oväntat snabbt ha besegrat Farnakes II av Pontos.
Venia sit dicto!
»Må man ha överseende med det sagda!» / »Med förlov sagt!»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 5:6, 46.
Denna fras ur Plinius den yngres Epistulae (brev) citeras oftast som →
⇒ Sit venia verbo!
Verum de his plura fortasse quam debui,
sed pauciora quam volui.
»Kanske har jag ändå sagt mer härom än jag bort
men likväl mindre än jag velat.»
Plinius den yngre (ca. 63 – 113 e.Kr.): Epistulae, 8:16, 5.
Vincere scis, Hannibal, victoria uti nescis.
»Du vet hur du skall segra, Hannibal, men du vet inte hur du skall utnyttja segern.”
Maharbal (fl. 200 f.Kr.), Hannibals kavallerichef under Andra puniska kriget.
→ Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.): Ab urbe condita, XXII:51,4.
Vivas, ut possis, quando nec quis ut velis.
»Lev som du kan när du ej kan som du vill.»
Caecilius Statius (ca. 219 – ca. 168 f.Kr.): Plocium, 171.
Latinska citat och tänkvärdheter 